lördag 31 december 2011

Kapitalism, kultur, kaos

Jag var inne på Tankekraft i veckan och beställde lite böcker. Bland annat Kapitalets realism av Mark Fisher som jag läst igenom nu och misstänker att jag kommer få anledning att återkomma till ett antal gånger här nerifrån min kloak.


Samtidigt är jag kvar i fantasyträsket och har snubblat in på Michael Moorcock. Jag tycker han gör spännande grejer med genren, inte minst hur han värjer sig från att låta det handla om godhet och ondska. Istället handlar det om lag och kaos, där lag alltså inte är lika med godhet och inte heller kaos med ondska. För mycket lag ger enligt Moorcock fascism och för mycket kaos skapar en så ständig förändring att inget längre förändras.


Det sista fastnade jag för och hittade en parallell till i Fishers bok. Han citerar Frederic Jameson som angående postmodernismens "tidsliga antinomi" skriver
Den paradox som måste vara vår utgångspunkt är ekvivalensen mellan en aldrig tidigare skådad grad av förändring på alla nivåer av det sociala livet och en aldrig tidigare skådad standardisering av allting - känslor och konsumtionsgods, känslor (sic) och det byggda rummet - som borde vara oförenlig med sådan föränderlighet. ... Vad vi därför börjar känna - och vad som börja träda fram som en djupare och mer fundamental konstitution för postmoderniteten själv, åtminstone i dess tidsliga dimension - är hädanefter att där allting lyder under mode- och mediabildens ständiga förändring, så kan ingenting längre förändras.
Kapitalismen utger sig för att vara lag i två betydelser - både som naturlag och som en upprätthållare av ordning. I själva verket ser det ut som att det är precis tvärtom: kapitalismen gör kaos med vår kultur.

måndag 28 november 2011

Goodbye is to sweet a word, Lärarförbundet

...so I'll just say fare thee well.

"[R]ektorerna ska lönesättas utifrån hur duktiga de är på att differentiera [lärares löner]" säger skolborgarrådet i Stockholm i en mysig liten "Inpå livet"-artikel i Lärarnas tidning. Det låter som något som en fackförening kanske skulle ta och ifrågasätta lite. Lönespridning är inte i arbetarnas intresse och inget jag är intresserad av att få pläderat för i mitt fackförbunds medlemstidning.

Det där är en av många droppar i en bägare som nu runnit över. Det handlar till viss del om Lärarförbundet i sig, som odlar en bild av lärarrollen som jag har svårt att förena med en arbetsrättslig kamp. Man pratar mer om mindfullness än om praktiska stridsåtgärder i en tid när ens medlemsbas går på knäna. Man har avsagt sig allt inflytande över skolpolitiken och fokuserar bara på högre lön och misslyckas ändå med en löneutveckling värd namnet. Man pratar hellre om läraryrkets status och förväxlar det med en förvirrad legitimationsreform än tar tag i problemen kring exempelvis det ökande administrativa arbetet och de konsekvenser det får för undervisningen. Man låter Björklund pissa på all pedagogisk forskning och glatt styra skolan tillbaka till femtiotalet.

Det är också kopplat till de stora fackförbunden i stort. Många har avsagt sig sin förmåga att strida för sina medlemmar av hänsyn till ett inbillat "samhällsansvar" som arbetsköparna för länge sedan slutat ta (eller snarare aldrig tagit). Så låter man näringslivet och staten, som nu inte ens är i händerna på nyliberala sossar utan ännu värre tjuvar, flytta fram sina positioner och allt fackförbunden kan göra är att följa efter. Enskilda arbetsplatser och lokalavdelningar är bakbundna av att riksförbunden sitter i kapitalets knä.

Så här har snacket gått om facket länge. Många tror att lösningen är att gå ur facket och klara sig själv. Det är förstås ännu dummare. Facklig organisation är oumbärlig i ett kapitalistiskt samhälle. Utan organiserade arbetare kan de göra vad fan de vill med oss.

Så nu går jag med i SAC istället. På kort sikt lär det inte spela någon större roll men i längden ser jag vinster både på min egen arbetsplats (där vi till en början blir tre SAC-anslutna) och även en möjlighet att nå ut till fler frustrerade pedagoger och andra inom skolvärlden.

lördag 22 oktober 2011

Vem fan är det som bestämmer här egentligen?

Jag har jobbat i en del olika serviceyrken. Som brevbärare, på skivavdelningen på MediaMarkt, för närvarande som lärare. Det finns alltid en risk, i ett serviceyrke, att man av en (eller möjligtvis annan) anledning gör kunden besviken. Då kan kunden be att få tala med ens chef. Ajdå. Som kund är det förstås bra att ha någon att vända sig till och utkräva ansvar av.

Som medborgare är det visst svårare. Regeringen har gjort mig besviken gång på gång men om jag ber att få tala med deras chef kan de ju alltid hänvisa mig tillbaka till mig själv, trots att jag var tydlig med att jag inte ville anställa dem redan första gången och kanske ännu lite tydligare när det var dags igen. Inte tydlig nog, tydligen.

Okej, nu är jag en global motståndsrörelse (och kallar mig, lite kul millenieskiftesironiskt sådär, för antiglobaliseringsrörelsen) istället. Jag ägnar ett par år runt millenieskiftet med att åka runt i världen och högljutt kräva av företrädarna för alla oss som jag representerar, att få tala med deras chef. De mumlar något om att jag är deras chef och sedan skjuter de mig i huvudet och i magen. När jag ligger och blöder kissar de på mig och kallar mig terrorist.

Sen vaknar jag tio år senare. Ganska arg och less på att skrika halsen blodig efter att få prata med någons chef vänder jag mig istället direkt till självaste chefen. För så olönt som det är att bli arg på en brevbärare som är kraftigt försenad på grund av ett tvåkilos reklamlägg som någon betalt lite extra för att få klassat som samhällsinformation och därmed ska läggas i varenda låda, lika olönt är det att rikta kampen mot de politiska företrädarna som bara är kapitalismens nyttiga idioter.

Jag är den globala motståndsrörelsen och jag har inte längre siktet inställt på att få tala med någons chef. Jag har siktet inställt på att sparka nämnda chef åt helvete och fylla fallskärmen med gamla bestick.

torsdag 6 oktober 2011

Nästa aktiva val är att inte svara när det ringer.

Jag pratade precis i telefon! Tänk er följande:


(En mobiltelefon ringer)
Lasse Råtta: Ja, det är Lasse.
Person i Andra Änden: Hej det är från ett sånt där Placera din pension-ställe. Har du gjort ett aktivt val gällande din pension?
Lasse: Ja, jag har gjort ett aktivt val att inte välja.
Personen: Eh, ok...  (Personen letar efter ord.) Är det...
Lasse: ...för att jag tycker att hela systemet är sjukt, ja. Jag har valt att inte välja och tänker fortsätta med det.
Personen (börjar låta lite sur): Mm. Då vet du att du ligger i sjunde AP-fonden och att det har gått väldigt dåligt för den, ner 24 procent...
Lasse: ...ja, men hur tänker du dig att min placering av mina pensionspengar kommer att hindra kollapsen av det kapitalistiska systemet?
Personen: Ja, alltså...
Lasse: ...det är kanske lika bra att jag bara säger rent ut att jag inte är intresserad.
Personen (riktigt sur nu): Jahaja, då får jag väl önska dig lycka till med det.
Lasse: Tack så mycket! Hej då!

Men även sjunde AP-fonden är ju just det - en fond. Det är ju fan att det ska vara så jävla svårt att slippa ha med aktier att göra.

söndag 31 juli 2011

Klasshat

Imorgon börjar klasshat-månaden men eftersom klasskriget redan pågår för fullt är det nog ingen som blir övermåttan upprörd om jag tjuvstartar redan idag.

Klasshat, ja. Ett starkt ord. Många reagerar; 'oh, ett så starkt ord!', med förfäran eller med en uppmaning till nykter, känslokall diskurs. En sådan reaktion är i sig uttryck för en borgerlig, konflikträdd världsbild.

Klasshat är inte ett hat riktat i första hand mot personer från en annan samhällsklass. En sådan syn är i sig ett uttryck för en borgerlig, idealistisk och individcentrerad världsbild. Ett sådant klasshat blir oundvikligt fragmenterat, fraktaliserat och fruktlöst.

Klasshat riktas mot den rådande klassen i sig. Den som är diskursiv regim, den som bestämmer vad som är kultur och vad som är kriminellt, den som gör sig själv till uttolkare av historia och nutid. Idag är det borgarklassen, framvuxen ur det gamla köpmansståndet, som låter sin profithunger fungera som ledstjärna alldeles oavsett om du är profitör eller löneslav. Det är ingen självklarhet, det är ideologi. Att vilja ha mer pengar i den egna plånboken till förmån för den gemensamma är inget vi måste välja och definitivt inget som de flesta av oss borde välja.

Klasshat riktas mot den borgerliga, nyliberala ideologin som gör sig själv till norm och sedan utropar ideologiernas död. Ett sådant klasshat blir fokuserat, framåtskridande och framförallt förödande. För dem.

onsdag 15 juni 2011

...om varför jag irriterar mig på att det kallas 3D-bio.


Ja, varför irriterar jag mig på att det kallas "3D-bio"? Jo, 3D-bio är naturligtvis inte 3D eftersom tre dimensioner är mer än en känsla av djup. Jag vill snarare påstå att det är förmågan att förflytta sig fritt i rummet, att välja nya perspektiv att betrakta ifrån. Istället blir vi på bio serverade ett enda perspektiv med ett simulerat djup. Duken har ju fortfarande bara en höjd och en bredd och det är vi själva som ska stå för djupet.

måndag 6 juni 2011

Dominoes

"...revolution cannot be measured in minutes and metres, but needs to be assessed with reference to the long, slow transformation of consciousness that it sparked."
-- Sherryl Vint, Species and species-being (Red planets, 2009)

Vi kanske vill störta ett annat system men i grunden är det själva strävan vi bär med oss; vi är en del av en kedja, vårt samhälle är en dominobricka bland miljoner men vi faller vi också och med oss faller nästa.
Published with Blogger-droid v1.7.0

torsdag 2 juni 2011

Om att inte syssla med politik

Formel 1-bossen vill nu köra sin tävling i Bahrain. Den sköts upp tidigare i år på grund av att folket protesterade mot regimen men sedan all utländsk media blivit utkastad har andra revolter tagit över i rapporteringen och nu ska alltså de små bilarna köra runt runt jättefort. F1-bossen säger att det inte är hans "business" att syssla med politik. Som om det inte är lika mycket politik att köra loppet och därigenom stödja den blodiga regimen som det skulle vara att ställa in loppet! Politik är inte bara att vilja krossa ett vidrigt system. Det är lika mycket politik att upprätthålla det.
Published with Blogger-droid v1.6.9

tisdag 3 maj 2011

Roll credits

Skurken är död. Filmen är slut. Det stora narrativet om Kriget mot terrorismen har nått sin upplösning. Antagonisten är ju dumpad i havet, vad skulle kunna hända nu? Inte kan han väl... Återuppväckas av en tonåring med övernaturliga krafter?

Hallå. Det här är inte den storslagna slutscenen i en Hollywoodfilm där hjälten blir hyllad vid återkomsten. Blodtörst och hämndlystnad är blodtörst och hämndlystnad även när det är västerlänningar som står för den och oavsett hur många tidningar och tv-program som kallar det för "rättvisa".

Herr Klantz skriver också.

onsdag 20 april 2011

Egouts nouvelles

Jag har för tillfället flytt Malmös trånga kloaker för Paris lite rymligare katakomber, tillsammans med min edsvurna Doris Stålblod.

När vi ändå är här tänkte jag försöka plocka upp lite franska. Jag gillar att liksom sjunka ner i ett språk och med Doris vid min sida som har liknande intressen går det lite framåt. Jag verkar ha lite problem att gå över från spanskan jag plockade upp när jag var där, svarar gärna istället för oui och sånt.

Jag återkommer med lite bilder från Pérè Lachaise när vi varit där. Bourdieu, Guattari, Morrison och Piaf. Wilde och Trujillo.

onsdag 6 april 2011

Stora narrativ, gigantiska narrativ!

Jag har börjat kolla runt på Project Gutenberg efter klassiker jag missat och fastnade häromdagen för H. G. Wells The Time Machine från 1898. Helt kort: en snubbe uppfinner en tidsmaskin och åker framåt i tiden till år 802 701. Väl där försöker han förstå vad han ser med sina 1800-talsögon. Jag har försökt klippa ner citatet till hanterbar längd men det är fortfarande ganska långt och jag känner inte att jag vill ta bort mer. Skumma det om du vill så sammanfattar jag efteråt.
'It seemed to me that I had happened upon humanity upon the wane. The ruddy sunset set me thinking of the sunset of mankind. For the first time I began to realize an odd consequence of the social effort in which we are at present engaged. And yet, come to think, it is a logical consequence enough. Strength is the outcome of need; security sets a premium on feebleness. The work of ameliorating the conditions of life—the true civilizing process that makes life more and more secure—had gone steadily on to a climax. One triumph of a united humanity over Nature had followed another. Things that are now mere dreams had become projects deliberately put in hand and carried forward. And the harvest was what I saw!

'After all, the sanitation and the agriculture of to-day are still in the rudimentary stage. The science of our time has attacked but a little department of the field of human disease, but even so, it spreads its operations very steadily and persistently. Our agriculture and horticulture destroy a weed just here and there and cultivate perhaps a score or so of wholesome plants, leaving the greater number to fight out a balance as they can. We improve our favourite plants and animals—and how few they are—gradually by selective breeding; now a new and better peach, now a seedless grape, now a sweeter and larger flower, now a more convenient breed of cattle. We improve them gradually, because our ideals are vague and tentative, and our knowledge is very limited; because Nature, too, is shy and slow in our clumsy hands. Some day all this will be better organized, and still better. That is the drift of the current in spite of the eddies. The whole world will be intelligent, educated, and co-operating; things will move faster and faster towards the subjugation of Nature. In the end, wisely and carefully we shall readjust the balance of animal and vegetable life to suit our human needs. 
[...]
'Social triumphs, too, had been effected. I saw mankind housed in splendid shelters, gloriously clothed, and as yet I had found them engaged in no toil. There were no signs of struggle, neither social nor economical struggle. The shop, the advertisement, traffic, all that commerce which constitutes the body of our world, was gone. It was natural on that golden evening that I should jump at the idea of a social paradise. The difficulty of increasing population had been met, I guessed, and population had ceased to increase.

[...] 
 'Under the new conditions of perfect comfort and security, that restless energy, that with us is strength, would become weakness. [...] For such a life, what we should call the weak are as well equipped as the strong, are indeed no longer weak. Better equipped indeed they are, for the strong would be fretted by an energy for which there was no outlet. No doubt the exquisite beauty of the buildings I saw was the outcome of the last surgings of the now purposeless energy of mankind before it settled down into perfect harmony with the conditions under which it lived—the flourish of that triumph which began the last great peace. This has ever been the fate of energy in security; it takes to art and to eroticism, and then come languor and decay.
[...]
'As I stood there in the gathering dark I thought that in this simple explanation I had mastered the problem of the world—mastered the whole secret of these delicious people. Possibly the checks they had devised for the increase of population had succeeded too well, and their numbers had rather diminished than kept stationary. That would account for the abandoned ruins. Very simple was my explanation, and plausible enough—as most wrong theories are!
Puh! "Varför citerar han inte hela boken när han ändå håller på?" undrar du. Men den är ju såklart ännu längre.
Vad Wells karaktär (i boken kallas han, rätt och slätt, för "the Time Traveller") gör är ju att bygga på det stora narrativ om mänsklighetens utveckling och triumf över naturen som börjat växa sig starkt under artonhundratalet. Utifrån det skapar han ett rent gigantiskt narrativ som spänner sig över 800 000 år! Det är så här de stora narrativen fungerar. De skapar karaktärer, som i det här fallet en hjälte (i det här fallet mänskligheten) och en skurk (naturen, men också de sociala klyftor som Wells sett öka lavinartat under sin livstid). Karaktärerna förses med vissa egenskaper och utvecklingsmöjligheter. Samtidigt stängs dörren för andra, alternativa vägar. I fiktionens värld är det en sak men samma tendens är tydlig i vår förståelse av såväl vår historia som vår nutid.

1800-talsvisdom #2

"[...]the strength of a man and the softness of a woman, the institution of the family, and the differentiation of occupations are mere militant necessities of an age of physical force; where population is balanced and abundant, much childbearing becomes an evil rather than a blessing to the State; where comes but rarely and off-spring are secure, there is less necessity - indeed there is no necessity - for an efficient family, and the specialization of the sexes with reference to their children's needs disappear."
-- H. G. Wells, The Time Machine (1898)

tisdag 5 april 2011

Herr Klantz är arg. Med all rätt! Det är ett vidrigt samhälle han beskriver och ändå är det just det samhället vi finner oss i.

Jag fick en känsla av att gårdagens post kan tolkas som nihilistisk. Det är inte nödvändigtvis ett problem men jag ska återkomma till det. Poängen jag vill göra just nu är att jag inte försöker relativisera bort vikten av klasskampen! Jag är intresserad av olika vägar till samma mål - en krossad kapitalism. Det finns inga återvändsgränder i ett rhizom - jag återkommer även där.

måndag 4 april 2011

I valfiskens buk

Jag har länge sett Jean-François Lyotards uppgörelse med modernismens "stora narrativ" till förmån för små lokala berättelser som postmodernitetens progressiva kraft. Istället för de stora berättelserna om Upplysningen, Kapitalismen, Människans Erövring av Naturen, och så vidare, lämnas det plats för de berättelser som skiner ett annat ljus på de stora. Alla de miljontals som offrats på vetenskapens altare, de som bränts på bål, de som sugits ut, de som utrotats, det är deras narrativ som bildar vår historia. Det är i spridningen av deras berättelser som kraften bakom revolutionen hämtas.

Eller?

La condition postmoderne kom 1979 och sedan dess har det åtminstone skett ett slags revolution: i sätten vi nås av dessa små lokala berättelser. Sedan har det inte hänt så mycket mer. Ser vi till skolan är det fortfarande de stora narrativen vi lär ut, med vissa kosmetiska skillnader (Människans Erövring av Naturen Ledde Visst till Klimatförändringar, till exempel).

De små berättelserna saknar den sprängkraft jag själv lade i dem. Är problemet kanske just att de är små? Hur många de än är har de kanske ändå ingen chans mot de stora narrativen som är uppbackade av närapå all världens rikedomar och makthavare (kapitalismen är ju en ytterst smart konstruktion i sitt reproducerande av sig själv som norm).

Låt mig börja om i en annan ände. Vi lever i en kultur besatt av att skapa mening, att förstå allting omkring oss som i någon grad meningsfullt. "Vad är meningen med livet?" Ett sätt att skapa den här meningen är genom att berätta, skapa narrativ med en början, en utveckling genom en kris och något slags slut. (Behovet av ett slut ger oss en cyklisk tidsuppfattning där vi ibland behöver trycka på reset.) 

Så finner vi oss i början på 2000-talet och allting ska kunna dramatiseras till en Hollywoodfilm. Vi lär ut dramaturgiska modeller i form av valfiskar samtidigt som vi drar igenom berättelserna om industrialismen och andra världskriget. De små narrativen går omärkligt upp i de stora och hela världen är en berättelse. Fuck that.

Sprängkraften ligger i att vägra skapa narrativ. Vägra söka mening. Vägra leva framgångssagan om dig själv, eller någon annan typ av saga för den delen. Visst, fortsätt skriv berättelser, men luras inte att tro att ditt liv måste vara en.

tisdag 29 mars 2011

1800-talsvisdom

We are always in these days endeavouring to separate the two; we want one man to be always thinking, and another to be always working, and we call one a gentleman, and the other an operative; whereas the workman ought often to be thinking, and the thinker often to be working, and both should be gentlemen, in the best sense.
--John Ruskin, The Nature of the Gotic

Juholt - snabb att förlåta

Juholt alltså! "Hon har erkänt och jag har förlåtit" [min kursivering] säger han. Här har vi alltså en man vars moraliska standard är så hög att han kan förlåta sådant som inte ens är gjort mot honom själv! En sådan man ser jag fram emot att kalla min landsfader.

Jag kan inte låta bli att notera att de flesta stora tidningarna (möjligtvis undantaget SvD av någon anledning) har "nyheten" en bra bit ner på sidan vid det här laget. Zlatan mot Moldavien är kanske mer spännande.

Ooh, och i SvD:s artikel skriver de om "den mediala dramaturgin". Låt mig också återkomma i ämnet.