Vi måste prata om Grekland

Det här är så jävla sjukt. EU bidrar till (eller rentav orsakar) samhällskollapsen i Grekland som, precis som vanligt, resulterar i att fascisterna börjar ta över gatorna. EU får samtidigt fredspriset. Var är den dolda kameran? Just det, de behöver inte dölja sina kameror längre. (Ändå bra av Länsstyrelsen att vara tydlig med problematiken kring integriteten. Men små steg är också steg, hit.)

Den svenska regeringen tycker uppenbarligen också att det är viktigare med nedskärningar än med demokrati, i Grekland & i Sverige. För var är uttalandena, de kraftiga fördömelserna av att fascisterna tar lagen i egna händer (eller snarare att snuten med glädje räcker över lagen i fascisternas händer)? Varför handlar den svenska mediebevakningen nästan bara om huruvida Grekland ska gå ur EMU eller inte?

Läs också Arbetaren.

Solidaritet med de grekiska antifascisterna!

Om välgörenhet (inte konserter)

Igår läste jag ut Alexandra Coelho Ahndorils mästerliga roman "Mäster" om August & Johanna Palm. En ofta kolsvart beskrivning av arbetarklassens verklighet i Sverige för 150 år sen.

Ikväll var det välgörenhetskonsert på skolan jag jobbar på. Min inställning till välgörenhet är går i korthet ut på att det är ett jävla dravel. Samma "välmenande" lismande jävla liberaler som August Palm tänker på i citatet ur Mäster (se bilden, jag är nyfiken på var i inlägget den hamnar när jag skriver i telefonen) fortsätter än idag att skänka en passande summa & sen, i ett Sverige där alla ska se sig som medelklass, kräva av arbetare att de ska skänka av sin lön så att samma jävlar som suger ut oss här hemma ska kunna fortsätta göra det, tusen gånger värre, i fattigare länder.

I korthet var det, ja!

Välgörenheten kräver en sedvanlig liberal förnekelse av strukturer & en (självvald?) blindhet inför hur det ekonomiska systemet är uppbyggt.

Svält & fattigdom är direkta resultat av kapitalismen & lösningen är att störta det rådande ekonomiska systemet. Barn förtjänar att, utifrån sina förutsättningar, få möjlighet att diskutera samhället & världen utifrån det perspektivet, betydligt mer än de förtjänar ett disneyfierat "alla barn är lika värda"-jippo.