Kapitalism, kultur, kaos

Jag var inne på Tankekraft i veckan och beställde lite böcker. Bland annat Kapitalets realism av Mark Fisher som jag läst igenom nu och misstänker att jag kommer få anledning att återkomma till ett antal gånger här nerifrån min kloak.


Samtidigt är jag kvar i fantasyträsket och har snubblat in på Michael Moorcock. Jag tycker han gör spännande grejer med genren, inte minst hur han värjer sig från att låta det handla om godhet och ondska. Istället handlar det om lag och kaos, där lag alltså inte är lika med godhet och inte heller kaos med ondska. För mycket lag ger enligt Moorcock fascism och för mycket kaos skapar en så ständig förändring att inget längre förändras.


Det sista fastnade jag för och hittade en parallell till i Fishers bok. Han citerar Frederic Jameson som angående postmodernismens "tidsliga antinomi" skriver

Den paradox som måste vara vår utgångspunkt är ekvivalensen mellan en aldrig tidigare skådad grad av förändring på alla nivåer av det sociala livet och en aldrig tidigare skådad standardisering av allting - känslor och konsumtionsgods, känslor (sic) och det byggda rummet - som borde vara oförenlig med sådan föränderlighet. ... Vad vi därför börjar känna - och vad som börja träda fram som en djupare och mer fundamental konstitution för postmoderniteten själv, åtminstone i dess tidsliga dimension - är hädanefter att där allting lyder under mode- och mediabildens ständiga förändring, så kan ingenting längre förändras.

Kapitalismen utger sig för att vara lag i två betydelser - både som naturlag och som en upprätthållare av ordning. I själva verket ser det ut som att det är precis tvärtom: kapitalismen gör kaos med vår kultur.