onsdag 20 april 2011

Egouts nouvelles

Jag har för tillfället flytt Malmös trånga kloaker för Paris lite rymligare katakomber, tillsammans med min edsvurna Doris Stålblod.

När vi ändå är här tänkte jag försöka plocka upp lite franska. Jag gillar att liksom sjunka ner i ett språk och med Doris vid min sida som har liknande intressen går det lite framåt. Jag verkar ha lite problem att gå över från spanskan jag plockade upp när jag var där, svarar gärna istället för oui och sånt.

Jag återkommer med lite bilder från Pérè Lachaise när vi varit där. Bourdieu, Guattari, Morrison och Piaf. Wilde och Trujillo.

onsdag 6 april 2011

Stora narrativ, gigantiska narrativ!

Jag har börjat kolla runt på Project Gutenberg efter klassiker jag missat och fastnade häromdagen för H. G. Wells The Time Machine från 1898. Helt kort: en snubbe uppfinner en tidsmaskin och åker framåt i tiden till år 802 701. Väl där försöker han förstå vad han ser med sina 1800-talsögon. Jag har försökt klippa ner citatet till hanterbar längd men det är fortfarande ganska långt och jag känner inte att jag vill ta bort mer. Skumma det om du vill så sammanfattar jag efteråt.
'It seemed to me that I had happened upon humanity upon the wane. The ruddy sunset set me thinking of the sunset of mankind. For the first time I began to realize an odd consequence of the social effort in which we are at present engaged. And yet, come to think, it is a logical consequence enough. Strength is the outcome of need; security sets a premium on feebleness. The work of ameliorating the conditions of life—the true civilizing process that makes life more and more secure—had gone steadily on to a climax. One triumph of a united humanity over Nature had followed another. Things that are now mere dreams had become projects deliberately put in hand and carried forward. And the harvest was what I saw!

'After all, the sanitation and the agriculture of to-day are still in the rudimentary stage. The science of our time has attacked but a little department of the field of human disease, but even so, it spreads its operations very steadily and persistently. Our agriculture and horticulture destroy a weed just here and there and cultivate perhaps a score or so of wholesome plants, leaving the greater number to fight out a balance as they can. We improve our favourite plants and animals—and how few they are—gradually by selective breeding; now a new and better peach, now a seedless grape, now a sweeter and larger flower, now a more convenient breed of cattle. We improve them gradually, because our ideals are vague and tentative, and our knowledge is very limited; because Nature, too, is shy and slow in our clumsy hands. Some day all this will be better organized, and still better. That is the drift of the current in spite of the eddies. The whole world will be intelligent, educated, and co-operating; things will move faster and faster towards the subjugation of Nature. In the end, wisely and carefully we shall readjust the balance of animal and vegetable life to suit our human needs. 
[...]
'Social triumphs, too, had been effected. I saw mankind housed in splendid shelters, gloriously clothed, and as yet I had found them engaged in no toil. There were no signs of struggle, neither social nor economical struggle. The shop, the advertisement, traffic, all that commerce which constitutes the body of our world, was gone. It was natural on that golden evening that I should jump at the idea of a social paradise. The difficulty of increasing population had been met, I guessed, and population had ceased to increase.

[...] 
 'Under the new conditions of perfect comfort and security, that restless energy, that with us is strength, would become weakness. [...] For such a life, what we should call the weak are as well equipped as the strong, are indeed no longer weak. Better equipped indeed they are, for the strong would be fretted by an energy for which there was no outlet. No doubt the exquisite beauty of the buildings I saw was the outcome of the last surgings of the now purposeless energy of mankind before it settled down into perfect harmony with the conditions under which it lived—the flourish of that triumph which began the last great peace. This has ever been the fate of energy in security; it takes to art and to eroticism, and then come languor and decay.
[...]
'As I stood there in the gathering dark I thought that in this simple explanation I had mastered the problem of the world—mastered the whole secret of these delicious people. Possibly the checks they had devised for the increase of population had succeeded too well, and their numbers had rather diminished than kept stationary. That would account for the abandoned ruins. Very simple was my explanation, and plausible enough—as most wrong theories are!
Puh! "Varför citerar han inte hela boken när han ändå håller på?" undrar du. Men den är ju såklart ännu längre.
Vad Wells karaktär (i boken kallas han, rätt och slätt, för "the Time Traveller") gör är ju att bygga på det stora narrativ om mänsklighetens utveckling och triumf över naturen som börjat växa sig starkt under artonhundratalet. Utifrån det skapar han ett rent gigantiskt narrativ som spänner sig över 800 000 år! Det är så här de stora narrativen fungerar. De skapar karaktärer, som i det här fallet en hjälte (i det här fallet mänskligheten) och en skurk (naturen, men också de sociala klyftor som Wells sett öka lavinartat under sin livstid). Karaktärerna förses med vissa egenskaper och utvecklingsmöjligheter. Samtidigt stängs dörren för andra, alternativa vägar. I fiktionens värld är det en sak men samma tendens är tydlig i vår förståelse av såväl vår historia som vår nutid.

1800-talsvisdom #2

"[...]the strength of a man and the softness of a woman, the institution of the family, and the differentiation of occupations are mere militant necessities of an age of physical force; where population is balanced and abundant, much childbearing becomes an evil rather than a blessing to the State; where comes but rarely and off-spring are secure, there is less necessity - indeed there is no necessity - for an efficient family, and the specialization of the sexes with reference to their children's needs disappear."
-- H. G. Wells, The Time Machine (1898)

tisdag 5 april 2011

Herr Klantz är arg. Med all rätt! Det är ett vidrigt samhälle han beskriver och ändå är det just det samhället vi finner oss i.

Jag fick en känsla av att gårdagens post kan tolkas som nihilistisk. Det är inte nödvändigtvis ett problem men jag ska återkomma till det. Poängen jag vill göra just nu är att jag inte försöker relativisera bort vikten av klasskampen! Jag är intresserad av olika vägar till samma mål - en krossad kapitalism. Det finns inga återvändsgränder i ett rhizom - jag återkommer även där.

måndag 4 april 2011

I valfiskens buk

Jag har länge sett Jean-François Lyotards uppgörelse med modernismens "stora narrativ" till förmån för små lokala berättelser som postmodernitetens progressiva kraft. Istället för de stora berättelserna om Upplysningen, Kapitalismen, Människans Erövring av Naturen, och så vidare, lämnas det plats för de berättelser som skiner ett annat ljus på de stora. Alla de miljontals som offrats på vetenskapens altare, de som bränts på bål, de som sugits ut, de som utrotats, det är deras narrativ som bildar vår historia. Det är i spridningen av deras berättelser som kraften bakom revolutionen hämtas.

Eller?

La condition postmoderne kom 1979 och sedan dess har det åtminstone skett ett slags revolution: i sätten vi nås av dessa små lokala berättelser. Sedan har det inte hänt så mycket mer. Ser vi till skolan är det fortfarande de stora narrativen vi lär ut, med vissa kosmetiska skillnader (Människans Erövring av Naturen Ledde Visst till Klimatförändringar, till exempel).

De små berättelserna saknar den sprängkraft jag själv lade i dem. Är problemet kanske just att de är små? Hur många de än är har de kanske ändå ingen chans mot de stora narrativen som är uppbackade av närapå all världens rikedomar och makthavare (kapitalismen är ju en ytterst smart konstruktion i sitt reproducerande av sig själv som norm).

Låt mig börja om i en annan ände. Vi lever i en kultur besatt av att skapa mening, att förstå allting omkring oss som i någon grad meningsfullt. "Vad är meningen med livet?" Ett sätt att skapa den här meningen är genom att berätta, skapa narrativ med en början, en utveckling genom en kris och något slags slut. (Behovet av ett slut ger oss en cyklisk tidsuppfattning där vi ibland behöver trycka på reset.) 

Så finner vi oss i början på 2000-talet och allting ska kunna dramatiseras till en Hollywoodfilm. Vi lär ut dramaturgiska modeller i form av valfiskar samtidigt som vi drar igenom berättelserna om industrialismen och andra världskriget. De små narrativen går omärkligt upp i de stora och hela världen är en berättelse. Fuck that.

Sprängkraften ligger i att vägra skapa narrativ. Vägra söka mening. Vägra leva framgångssagan om dig själv, eller någon annan typ av saga för den delen. Visst, fortsätt skriv berättelser, men luras inte att tro att ditt liv måste vara en.