Jag har jobbat i en del olika serviceyrken. Som brevbärare, på skivavdelningen på MediaMarkt, för närvarande som lärare. Det finns alltid en risk, i ett serviceyrke, att man av en (eller möjligtvis annan) anledning gör kunden besviken. Då kan kunden be att få tala med ens chef. Ajdå. Som kund är det förstås bra att ha någon att vända sig till och utkräva ansvar av.
Som medborgare är det visst svårare. Regeringen har gjort mig besviken gång på gång men om jag ber att få tala med deras chef kan de ju alltid hänvisa mig tillbaka till mig själv, trots att jag var tydlig med att jag inte ville anställa dem redan första gången och kanske ännu lite tydligare när det var dags igen. Inte tydlig nog, tydligen.
Okej, nu är jag en global motståndsrörelse (och kallar mig, lite kul millenieskiftesironiskt sådär, för antiglobaliseringsrörelsen) istället. Jag ägnar ett par år runt millenieskiftet med att åka runt i världen och högljutt kräva av företrädarna för alla oss som jag representerar, att få tala med deras chef. De mumlar något om att jag är deras chef och sedan skjuter de mig i huvudet och i magen. När jag ligger och blöder kissar de på mig och kallar mig terrorist.
Sen vaknar jag tio år senare. Ganska arg och less på att skrika halsen blodig efter att få prata med någons chef vänder jag mig istället direkt till självaste chefen. För så olönt som det är att bli arg på en brevbärare som är kraftigt försenad på grund av ett tvåkilos reklamlägg som någon betalt lite extra för att få klassat som samhällsinformation och därmed ska läggas i varenda låda, lika olönt är det att rikta kampen mot de politiska företrädarna som bara är kapitalismens nyttiga idioter.
Jag är den globala motståndsrörelsen och jag har inte längre siktet inställt på att få tala med någons chef. Jag har siktet inställt på att sparka nämnda chef åt helvete och fylla fallskärmen med gamla bestick.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar