I valfiskens buk

Jag har länge sett Jean-François Lyotards uppgörelse med modernismens "stora narrativ" till förmån för små lokala berättelser som postmodernitetens progressiva kraft. Istället för de stora berättelserna om Upplysningen, Kapitalismen, Människans Erövring av Naturen, och så vidare, lämnas det plats för de berättelser som skiner ett annat ljus på de stora. Alla de miljontals som offrats på vetenskapens altare, de som bränts på bål, de som sugits ut, de som utrotats, det är deras narrativ som bildar vår historia. Det är i spridningen av deras berättelser som kraften bakom revolutionen hämtas.

Eller?

La condition postmoderne kom 1979 och sedan dess har det åtminstone skett ett slags revolution: i sätten vi nås av dessa små lokala berättelser. Sedan har det inte hänt så mycket mer. Ser vi till skolan är det fortfarande de stora narrativen vi lär ut, med vissa kosmetiska skillnader (Människans Erövring av Naturen Ledde Visst till Klimatförändringar, till exempel).

De små berättelserna saknar den sprängkraft jag själv lade i dem. Är problemet kanske just att de är små? Hur många de än är har de kanske ändå ingen chans mot de stora narrativen som är uppbackade av närapå all världens rikedomar och makthavare (kapitalismen är ju en ytterst smart konstruktion i sitt reproducerande av sig själv som norm).

Låt mig börja om i en annan ände. Vi lever i en kultur besatt av att skapa mening, att förstå allting omkring oss som i någon grad meningsfullt. "Vad är meningen med livet?" Ett sätt att skapa den här meningen är genom att berätta, skapa narrativ med en början, en utveckling genom en kris och något slags slut. (Behovet av ett slut ger oss en cyklisk tidsuppfattning där vi ibland behöver trycka på reset.) 

Så finner vi oss i början på 2000-talet och allting ska kunna dramatiseras till en Hollywoodfilm. Vi lär ut dramaturgiska modeller i form av valfiskar samtidigt som vi drar igenom berättelserna om industrialismen och andra världskriget. De små narrativen går omärkligt upp i de stora och hela världen är en berättelse. Fuck that.

Sprängkraften ligger i att vägra skapa narrativ. Vägra söka mening. Vägra leva framgångssagan om dig själv, eller någon annan typ av saga för den delen. Visst, fortsätt skriv berättelser, men luras inte att tro att ditt liv måste vara en.