Vem fan är det som bestämmer här egentligen?

Jag har jobbat i en del olika serviceyrken. Som brevbärare, på skivavdelningen på MediaMarkt, för närvarande som lärare. Det finns alltid en risk, i ett serviceyrke, att man av en (eller möjligtvis annan) anledning gör kunden besviken. Då kan kunden be att få tala med ens chef. Ajdå. Som kund är det förstås bra att ha någon att vända sig till och utkräva ansvar av.

Som medborgare är det visst svårare. Regeringen har gjort mig besviken gång på gång men om jag ber att få tala med deras chef kan de ju alltid hänvisa mig tillbaka till mig själv, trots att jag var tydlig med att jag inte ville anställa dem redan första gången och kanske ännu lite tydligare när det var dags igen. Inte tydlig nog, tydligen.

Okej, nu är jag en global motståndsrörelse (och kallar mig, lite kul millenieskiftesironiskt sådär, för antiglobaliseringsrörelsen) istället. Jag ägnar ett par år runt millenieskiftet med att åka runt i världen och högljutt kräva av företrädarna för alla oss som jag representerar, att få tala med deras chef. De mumlar något om att jag är deras chef och sedan skjuter de mig i huvudet och i magen. När jag ligger och blöder kissar de på mig och kallar mig terrorist.

Sen vaknar jag tio år senare. Ganska arg och less på att skrika halsen blodig efter att få prata med någons chef vänder jag mig istället direkt till självaste chefen. För så olönt som det är att bli arg på en brevbärare som är kraftigt försenad på grund av ett tvåkilos reklamlägg som någon betalt lite extra för att få klassat som samhällsinformation och därmed ska läggas i varenda låda, lika olönt är det att rikta kampen mot de politiska företrädarna som bara är kapitalismens nyttiga idioter.

Jag är den globala motståndsrörelsen och jag har inte längre siktet inställt på att få tala med någons chef. Jag har siktet inställt på att sparka nämnda chef åt helvete och fylla fallskärmen med gamla bestick.

Klasshat

Imorgon börjar klasshat-månaden men eftersom klasskriget redan pågår för fullt är det nog ingen som blir övermåttan upprörd om jag tjuvstartar redan idag.

Klasshat, ja. Ett starkt ord. Många reagerar; 'oh, ett så starkt ord!', med förfäran eller med en uppmaning till nykter, känslokall diskurs. En sådan reaktion är i sig uttryck för en borgerlig, konflikträdd världsbild.

Klasshat är inte ett hat riktat i första hand mot personer från en annan samhällsklass. En sådan syn är i sig ett uttryck för en borgerlig, idealistisk och individcentrerad världsbild. Ett sådant klasshat blir oundvikligt fragmenterat, fraktaliserat och fruktlöst.

Klasshat riktas mot den rådande klassen i sig. Den som är diskursiv regim, den som bestämmer vad som är kultur och vad som är kriminellt, den som gör sig själv till uttolkare av historia och nutid. Idag är det borgarklassen, framvuxen ur det gamla köpmansståndet, som låter sin profithunger fungera som ledstjärna alldeles oavsett om du är profitör eller löneslav. Det är ingen självklarhet, det är ideologi. Att vilja ha mer pengar i den egna plånboken till förmån för den gemensamma är inget vi måste välja och definitivt inget som de flesta av oss borde välja.

Klasshat riktas mot den borgerliga, nyliberala ideologin som gör sig själv till norm och sedan utropar ideologiernas död. Ett sådant klasshat blir fokuserat, framåtskridande och framförallt förödande. För dem.

I valfiskens buk

Jag har länge sett Jean-François Lyotards uppgörelse med modernismens "stora narrativ" till förmån för små lokala berättelser som postmodernitetens progressiva kraft. Istället för de stora berättelserna om Upplysningen, Kapitalismen, Människans Erövring av Naturen, och så vidare, lämnas det plats för de berättelser som skiner ett annat ljus på de stora. Alla de miljontals som offrats på vetenskapens altare, de som bränts på bål, de som sugits ut, de som utrotats, det är deras narrativ som bildar vår historia. Det är i spridningen av deras berättelser som kraften bakom revolutionen hämtas.

Eller?

La condition postmoderne kom 1979 och sedan dess har det åtminstone skett ett slags revolution: i sätten vi nås av dessa små lokala berättelser. Sedan har det inte hänt så mycket mer. Ser vi till skolan är det fortfarande de stora narrativen vi lär ut, med vissa kosmetiska skillnader (Människans Erövring av Naturen Ledde Visst till Klimatförändringar, till exempel).

De små berättelserna saknar den sprängkraft jag själv lade i dem. Är problemet kanske just att de är små? Hur många de än är har de kanske ändå ingen chans mot de stora narrativen som är uppbackade av närapå all världens rikedomar och makthavare (kapitalismen är ju en ytterst smart konstruktion i sitt reproducerande av sig själv som norm).

Låt mig börja om i en annan ände. Vi lever i en kultur besatt av att skapa mening, att förstå allting omkring oss som i någon grad meningsfullt. "Vad är meningen med livet?" Ett sätt att skapa den här meningen är genom att berätta, skapa narrativ med en början, en utveckling genom en kris och något slags slut. (Behovet av ett slut ger oss en cyklisk tidsuppfattning där vi ibland behöver trycka på reset.) 

Så finner vi oss i början på 2000-talet och allting ska kunna dramatiseras till en Hollywoodfilm. Vi lär ut dramaturgiska modeller i form av valfiskar samtidigt som vi drar igenom berättelserna om industrialismen och andra världskriget. De små narrativen går omärkligt upp i de stora och hela världen är en berättelse. Fuck that.

Sprängkraften ligger i att vägra skapa narrativ. Vägra söka mening. Vägra leva framgångssagan om dig själv, eller någon annan typ av saga för den delen. Visst, fortsätt skriv berättelser, men luras inte att tro att ditt liv måste vara en.