söndag 11 mars 2012

Om Ekonomiska Incitament

För ett gäng år sen skadade jag foten och fick hoppa på kryckor ett par veckor. En kväll under den perioden var jag på rockklubb och dansade så gott det gick på mina kryckor när en välklädd yngre herre kom fram och pekade på mina kryckor. Jag kunde inte höra vad han sa eftersom de spelade musik så där rockklubbshögt men jag förstod att han ville låna dem. Det ville inte jag eftersom jag inte kunde stå på foten utan dem så jag log, skakade artigt på huvudet och fortsatte dansa. Den välklädde herren tog då fram sin plånbok och plockade ut en femtiolapp som han erbjöd mig i utbyte mot att få leka med mina kryckor. Jag skakade på huvudet igen och pekade den här gången pedagogiskt på min fot för att förtydliga att mina kryckor inte var en festlig accessoar utan att jag faktiskt behövde dem. Då fortsatte fanskapet att plocka fram pengar tills han stod där och viftade femhundra spänn i mitt ansikte. Jag fann mig tvungen att luta mig fram och, fortfarande helt artigt, tala om för honom att jag inte gärna kunde stödja benet på några sedlar och vidare att det var ett jävligt vidrigt beteende av honom att förutsätta att det bara är att vifta med lite stålar för att få folk att göra som han vill, samt att han kunde dra åt helvete. Sen skrattade jag åt honom när han gick därifrån.

En stund senare hoppade jag förbi honom på vägen till baren och då sparkade han undan den ena kryckan för mig. Då skrattade jag åt honom igen.

Bara för att jag lever på att sälja min tid på vardagarna betyder inte det att jag är till salu dygnet runt.

1 kommentar:

  1. Stackars välklädda herre, du rubbade hans världsbild...Hoppas att han kom igenom det som en klokare människa så-småningom

    SvaraRadera