Kapitalism, kultur, kaos

Jag var inne på Tankekraft i veckan och beställde lite böcker. Bland annat Kapitalets realism av Mark Fisher som jag läst igenom nu och misstänker att jag kommer få anledning att återkomma till ett antal gånger här nerifrån min kloak.


Samtidigt är jag kvar i fantasyträsket och har snubblat in på Michael Moorcock. Jag tycker han gör spännande grejer med genren, inte minst hur han värjer sig från att låta det handla om godhet och ondska. Istället handlar det om lag och kaos, där lag alltså inte är lika med godhet och inte heller kaos med ondska. För mycket lag ger enligt Moorcock fascism och för mycket kaos skapar en så ständig förändring att inget längre förändras.


Det sista fastnade jag för och hittade en parallell till i Fishers bok. Han citerar Frederic Jameson som angående postmodernismens "tidsliga antinomi" skriver

Den paradox som måste vara vår utgångspunkt är ekvivalensen mellan en aldrig tidigare skådad grad av förändring på alla nivåer av det sociala livet och en aldrig tidigare skådad standardisering av allting - känslor och konsumtionsgods, känslor (sic) och det byggda rummet - som borde vara oförenlig med sådan föränderlighet. ... Vad vi därför börjar känna - och vad som börja träda fram som en djupare och mer fundamental konstitution för postmoderniteten själv, åtminstone i dess tidsliga dimension - är hädanefter att där allting lyder under mode- och mediabildens ständiga förändring, så kan ingenting längre förändras.

Kapitalismen utger sig för att vara lag i två betydelser - både som naturlag och som en upprätthållare av ordning. I själva verket ser det ut som att det är precis tvärtom: kapitalismen gör kaos med vår kultur.

Goodbye is to sweet a word, Lärarförbundet

...so I'll just say fare thee well.

"[R]ektorerna ska lönesättas utifrån hur duktiga de är på att differentiera [lärares löner]" säger skolborgarrådet i Stockholm i en mysig liten "Inpå livet"-artikel i Lärarnas tidning. Det låter som något som en fackförening kanske skulle ta och ifrågasätta lite. Lönespridning är inte i arbetarnas intresse och inget jag är intresserad av att få pläderat för i mitt fackförbunds medlemstidning.

Det där är en av många droppar i en bägare som nu runnit över. Det handlar till viss del om Lärarförbundet i sig, som odlar en bild av lärarrollen som jag har svårt att förena med en arbetsrättslig kamp. Man pratar mer om mindfullness än om praktiska stridsåtgärder i en tid när ens medlemsbas går på knäna. Man har avsagt sig allt inflytande över skolpolitiken och fokuserar bara på högre lön och misslyckas ändå med en löneutveckling värd namnet. Man pratar hellre om läraryrkets status och förväxlar det med en förvirrad legitimationsreform än tar tag i problemen kring exempelvis det ökande administrativa arbetet och de konsekvenser det får för undervisningen. Man låter Björklund pissa på all pedagogisk forskning och glatt styra skolan tillbaka till femtiotalet.

Det är också kopplat till de stora fackförbunden i stort. Många har avsagt sig sin förmåga att strida för sina medlemmar av hänsyn till ett inbillat "samhällsansvar" som arbetsköparna för länge sedan slutat ta (eller snarare aldrig tagit). Så låter man näringslivet och staten, som nu inte ens är i händerna på nyliberala sossar utan ännu värre tjuvar, flytta fram sina positioner och allt fackförbunden kan göra är att följa efter. Enskilda arbetsplatser och lokalavdelningar är bakbundna av att riksförbunden sitter i kapitalets knä.

Så här har snacket gått om facket länge. Många tror att lösningen är att gå ur facket och klara sig själv. Det är förstås ännu dummare. Facklig organisation är oumbärlig i ett kapitalistiskt samhälle. Utan organiserade arbetare kan de göra vad fan de vill med oss.

Så nu går jag med i SAC istället. På kort sikt lär det inte spela någon större roll men i längden ser jag vinster både på min egen arbetsplats (där vi till en början blir tre SAC-anslutna) och även en möjlighet att nå ut till fler frustrerade pedagoger och andra inom skolvärlden.

Vem fan är det som bestämmer här egentligen?

Jag har jobbat i en del olika serviceyrken. Som brevbärare, på skivavdelningen på MediaMarkt, för närvarande som lärare. Det finns alltid en risk, i ett serviceyrke, att man av en (eller möjligtvis annan) anledning gör kunden besviken. Då kan kunden be att få tala med ens chef. Ajdå. Som kund är det förstås bra att ha någon att vända sig till och utkräva ansvar av.

Som medborgare är det visst svårare. Regeringen har gjort mig besviken gång på gång men om jag ber att få tala med deras chef kan de ju alltid hänvisa mig tillbaka till mig själv, trots att jag var tydlig med att jag inte ville anställa dem redan första gången och kanske ännu lite tydligare när det var dags igen. Inte tydlig nog, tydligen.

Okej, nu är jag en global motståndsrörelse (och kallar mig, lite kul millenieskiftesironiskt sådär, för antiglobaliseringsrörelsen) istället. Jag ägnar ett par år runt millenieskiftet med att åka runt i världen och högljutt kräva av företrädarna för alla oss som jag representerar, att få tala med deras chef. De mumlar något om att jag är deras chef och sedan skjuter de mig i huvudet och i magen. När jag ligger och blöder kissar de på mig och kallar mig terrorist.

Sen vaknar jag tio år senare. Ganska arg och less på att skrika halsen blodig efter att få prata med någons chef vänder jag mig istället direkt till självaste chefen. För så olönt som det är att bli arg på en brevbärare som är kraftigt försenad på grund av ett tvåkilos reklamlägg som någon betalt lite extra för att få klassat som samhällsinformation och därmed ska läggas i varenda låda, lika olönt är det att rikta kampen mot de politiska företrädarna som bara är kapitalismens nyttiga idioter.

Jag är den globala motståndsrörelsen och jag har inte längre siktet inställt på att få tala med någons chef. Jag har siktet inställt på att sparka nämnda chef åt helvete och fylla fallskärmen med gamla bestick.

Nästa aktiva val är att inte svara när det ringer.

Jag pratade precis i telefon! Tänk er följande:

(En mobiltelefon ringer)

Lasse Råtta: Ja, det är Lasse.

Person i Andra Änden: Hej det är från ett sånt där Placera din pension-ställe. Har du gjort ett aktivt val gällande din pension?

Lasse: Ja, jag har gjort ett aktivt val att inte välja.

Personen: Eh, ok...  (Personen letar efter ord.) Är det...

Lasse: ...för att jag tycker att hela systemet är sjukt, ja. Jag har valt att inte välja och tänker fortsätta med det.

Personen (börjar låta lite sur): Mm. Då vet du att du ligger i sjunde AP-fonden och att det har gått väldigt dåligt för den, ner 24 procent...

Lasse: ...ja, men hur tänker du dig att min placering av mina pensionspengar kommer att hindra kollapsen av det kapitalistiska systemet?

Personen: Ja, alltså...

Lasse: ...det är kanske lika bra att jag bara säger rent ut att jag inte är intresserad.

Personen (riktigt sur nu): Jahaja, då får jag väl önska dig lycka till med det.

Lasse: Tack så mycket! Hej då!

Men även sjunde AP-fonden är ju just det - en fond. Det är ju fan att det ska vara så jävla svårt att slippa ha med aktier att göra.

Klasshat

Imorgon börjar klasshat-månaden men eftersom klasskriget redan pågår för fullt är det nog ingen som blir övermåttan upprörd om jag tjuvstartar redan idag.

Klasshat, ja. Ett starkt ord. Många reagerar; 'oh, ett så starkt ord!', med förfäran eller med en uppmaning till nykter, känslokall diskurs. En sådan reaktion är i sig uttryck för en borgerlig, konflikträdd världsbild.

Klasshat är inte ett hat riktat i första hand mot personer från en annan samhällsklass. En sådan syn är i sig ett uttryck för en borgerlig, idealistisk och individcentrerad världsbild. Ett sådant klasshat blir oundvikligt fragmenterat, fraktaliserat och fruktlöst.

Klasshat riktas mot den rådande klassen i sig. Den som är diskursiv regim, den som bestämmer vad som är kultur och vad som är kriminellt, den som gör sig själv till uttolkare av historia och nutid. Idag är det borgarklassen, framvuxen ur det gamla köpmansståndet, som låter sin profithunger fungera som ledstjärna alldeles oavsett om du är profitör eller löneslav. Det är ingen självklarhet, det är ideologi. Att vilja ha mer pengar i den egna plånboken till förmån för den gemensamma är inget vi måste välja och definitivt inget som de flesta av oss borde välja.

Klasshat riktas mot den borgerliga, nyliberala ideologin som gör sig själv till norm och sedan utropar ideologiernas död. Ett sådant klasshat blir fokuserat, framåtskridande och framförallt förödande. För dem.

...om varför jag irriterar mig på att det kallas 3D-bio.

Ja, varför irriterar jag mig på att det kallas "3D-bio"? Jo, 3D-bio är naturligtvis inte 3D eftersom tre dimensioner är mer än en känsla av djup. Jag vill snarare påstå att det är förmågan att förflytta sig fritt i rummet, att välja nya perspektiv att betrakta ifrån. Istället blir vi på bio serverade ett enda perspektiv med ett simulerat djup. Duken har ju fortfarande bara en höjd och en bredd och det är vi själva som ska stå för djupet.

Dominoes

"...revolution cannot be measured in minutes and metres, but needs to be assessed with reference to the long, slow transformation of consciousness that it sparked."
-- Sherryl Vint, Species and species-being (Red planets, 2009)

Vi kanske vill störta ett annat system men i grunden är det själva strävan vi bär med oss; vi är en del av en kedja, vårt samhälle är en dominobricka bland miljoner men vi faller vi också och med oss faller nästa.

Published with Blogger-droid v1.7.0