Inför strejksäsongen

Det verkar dra ihop sig till strejk för de handelsanställda. Arbetsköparorganisationen Svensk Handel har återupprepat samma bud sen i januari och har nu helt strandat förhandlingarna. Det är jävligt viktig att ha i åtanke inför den eventuellt stundande strejken när diskussionen om fackföreningarnas "samhällsansvar" kommer dyka upp igen.
En fackförenings ansvar ligger hos dess medlemmar, på samma sätt som ett företags ligger hos dess aktieägare. Att dessutom lägga på arbetarna ansvaret för att vi ska kunna shoppa skapar en väldigt skev maktbalans som möjliggör för Svensk Handel att bete sig som jävla svin.
En fackförening som tar sitt ansvar är en fackförening som tar strid för sina medlemmar, inte en fackförening som ser till att vi kan fortsätta shoppa medan företagen suger ut sina anställda.
Så när strejken kommer, rikta din ilska mot Svensk Handel som vägrat förhandla annat än på sandlådenivå och visa solidaritet med de som strejkar för en lön att leva på och villkor att överleva under.

Om Ekonomiska Incitament

För ett gäng år sen skadade jag foten och fick hoppa på kryckor ett par veckor. En kväll under den perioden var jag på rockklubb och dansade så gott det gick på mina kryckor när en välklädd yngre herre kom fram och pekade på mina kryckor. Jag kunde inte höra vad han sa eftersom de spelade musik så där rockklubbshögt men jag förstod att han ville låna dem. Det ville inte jag eftersom jag inte kunde stå på foten utan dem så jag log, skakade artigt på huvudet och fortsatte dansa. Den välklädde herren tog då fram sin plånbok och plockade ut en femtiolapp som han erbjöd mig i utbyte mot att få leka med mina kryckor. Jag skakade på huvudet igen och pekade den här gången pedagogiskt på min fot för att förtydliga att mina kryckor inte var en festlig accessoar utan att jag faktiskt behövde dem. Då fortsatte fanskapet att plocka fram pengar tills han stod där och viftade femhundra spänn i mitt ansikte. Jag fann mig tvungen att luta mig fram och, fortfarande helt artigt, tala om för honom att jag inte gärna kunde stödja benet på några sedlar och vidare att det var ett jävligt vidrigt beteende av honom att förutsätta att det bara är att vifta med lite stålar för att få folk att göra som han vill, samt att han kunde dra åt helvete. Sen skrattade jag åt honom när han gick därifrån.

En stund senare hoppade jag förbi honom på vägen till baren och då sparkade han undan den ena kryckan för mig. Då skrattade jag åt honom igen.

Bara för att jag lever på att sälja min tid på vardagarna betyder inte det att jag är till salu dygnet runt.

Hvad vilja socialdemokraterna?

Jag hinner knappt sticka nosen utanför kloakerna utan att det dyker upp spännande saker att skriva om! Då blir jag alldeles överväldigad och så blir det inget skrivet. Nåväl. Se om du så vill nedanstående text som en metaförklaring till varför jag så sällan skriver.

Herr Klantz verkar ha tappat intresset för sin Per T Ohlsson-kampanj i ljuset av hur djupt infilterade USA/CIA/NED är i "demokratirörelsen". Det förstår jag. Innan dess hade vi en intressant diskussion om hur Per T + andra borgerliga skribenter nu ser hur det åter finns en "fungerande opposition" i och med Stefan Löfvén. Ju mer jag tänker på Juholt och ser hur han pratade och vad han pratade om inser jag att det nog faktiskt i honom fanns mer hopp om en fungerande opposition än det funnits på väldigt länge. (Ja, sen 2006 (eller kanske 2007 om man ska vara väldigt sån) iallafall om man ska vara sån.)
Men, så kunde vi ju inte ha det och i slutet av ett komplext händelseförlopp där Per T och hans vänner spelade åtminstone någon sorts roll fick Juholt avgå. Entré Stefan Löfvén, en sosse som i allt väsentligt delar högerns världsbild och aldrig kan utmana regeringen på ett grundläggande, ideologiskt plan. Så vad Per T menar med en "fungerande opposition" är helt enkelt en som kan debattera meningslösa sakfrågor med regeringen så att illusionen om en hälsosam demokrati upprätthålls. Nu är det ju inte demokrati vi pratar om, snarare dramaturgi.

Om socialdemokratin i Sverige i och med Juholt/Löfven-bytet fattade ett beslut om sin framtid vill jag påstå att den därmed helt har spelat ut sin roll. Att partiet lyckades vara statsbärande under större delen av 1900-talet beror på att politiken som fördes var förankrad i en ideologi baserad på solidaritet och gemenskap. En socialdemokrati baserad på att vara ett lite snällare alternativ till Moderaterna? Lycka till. Som Greven sa igår: "99% av de som röstar på sossarna idag borde egentligen rösta på Vänsterpartiet." Den ideologiska basen är borta och utbytt mot... Tja. Det är ungefär lika tydligt som vad det nu är Centern bygger sin politik på.

Eddy på Flyktlinjer gör ett intressant tankeexperiment om hur representativ demokrati skulle kunna se ut istället.

Klasshat del 2

Kommer ni ihåg vad jag skrev i det här inlägget? Jag påminner för säkerhets skull:

Klasshat, ja. Ett starkt ord. Många reagerar; 'oh, ett så starkt ord!', med förfäran eller med en uppmaning till nykter, känslokall diskurs. En sådan reaktion är i sig uttryck för en borgerlig, konflikträdd världsbild.

Kolla nu in det här klippet från SVT:s nyhetsmorgon imorse, där Aron Modig från KDU är vänlig nog att helt och hållet bekräfta mitt påstående.



Aron Modig, vi sätter oss gärna i ring och håller händerna med dig och dina borgarkompisar så fort ni a) slutar stjäla allt som är vårt och b) ger tillbaka det ni redan stulit. Innan dess får du nog acceptera att vi gör motstånd, även på sätt som inte riktigt passar dig.

Kapitalism, kultur, kaos

Jag var inne på Tankekraft i veckan och beställde lite böcker. Bland annat Kapitalets realism av Mark Fisher som jag läst igenom nu och misstänker att jag kommer få anledning att återkomma till ett antal gånger här nerifrån min kloak.


Samtidigt är jag kvar i fantasyträsket och har snubblat in på Michael Moorcock. Jag tycker han gör spännande grejer med genren, inte minst hur han värjer sig från att låta det handla om godhet och ondska. Istället handlar det om lag och kaos, där lag alltså inte är lika med godhet och inte heller kaos med ondska. För mycket lag ger enligt Moorcock fascism och för mycket kaos skapar en så ständig förändring att inget längre förändras.


Det sista fastnade jag för och hittade en parallell till i Fishers bok. Han citerar Frederic Jameson som angående postmodernismens "tidsliga antinomi" skriver

Den paradox som måste vara vår utgångspunkt är ekvivalensen mellan en aldrig tidigare skådad grad av förändring på alla nivåer av det sociala livet och en aldrig tidigare skådad standardisering av allting - känslor och konsumtionsgods, känslor (sic) och det byggda rummet - som borde vara oförenlig med sådan föränderlighet. ... Vad vi därför börjar känna - och vad som börja träda fram som en djupare och mer fundamental konstitution för postmoderniteten själv, åtminstone i dess tidsliga dimension - är hädanefter att där allting lyder under mode- och mediabildens ständiga förändring, så kan ingenting längre förändras.

Kapitalismen utger sig för att vara lag i två betydelser - både som naturlag och som en upprätthållare av ordning. I själva verket ser det ut som att det är precis tvärtom: kapitalismen gör kaos med vår kultur.

Goodbye is to sweet a word, Lärarförbundet

...so I'll just say fare thee well.

"[R]ektorerna ska lönesättas utifrån hur duktiga de är på att differentiera [lärares löner]" säger skolborgarrådet i Stockholm i en mysig liten "Inpå livet"-artikel i Lärarnas tidning. Det låter som något som en fackförening kanske skulle ta och ifrågasätta lite. Lönespridning är inte i arbetarnas intresse och inget jag är intresserad av att få pläderat för i mitt fackförbunds medlemstidning.

Det där är en av många droppar i en bägare som nu runnit över. Det handlar till viss del om Lärarförbundet i sig, som odlar en bild av lärarrollen som jag har svårt att förena med en arbetsrättslig kamp. Man pratar mer om mindfullness än om praktiska stridsåtgärder i en tid när ens medlemsbas går på knäna. Man har avsagt sig allt inflytande över skolpolitiken och fokuserar bara på högre lön och misslyckas ändå med en löneutveckling värd namnet. Man pratar hellre om läraryrkets status och förväxlar det med en förvirrad legitimationsreform än tar tag i problemen kring exempelvis det ökande administrativa arbetet och de konsekvenser det får för undervisningen. Man låter Björklund pissa på all pedagogisk forskning och glatt styra skolan tillbaka till femtiotalet.

Det är också kopplat till de stora fackförbunden i stort. Många har avsagt sig sin förmåga att strida för sina medlemmar av hänsyn till ett inbillat "samhällsansvar" som arbetsköparna för länge sedan slutat ta (eller snarare aldrig tagit). Så låter man näringslivet och staten, som nu inte ens är i händerna på nyliberala sossar utan ännu värre tjuvar, flytta fram sina positioner och allt fackförbunden kan göra är att följa efter. Enskilda arbetsplatser och lokalavdelningar är bakbundna av att riksförbunden sitter i kapitalets knä.

Så här har snacket gått om facket länge. Många tror att lösningen är att gå ur facket och klara sig själv. Det är förstås ännu dummare. Facklig organisation är oumbärlig i ett kapitalistiskt samhälle. Utan organiserade arbetare kan de göra vad fan de vill med oss.

Så nu går jag med i SAC istället. På kort sikt lär det inte spela någon större roll men i längden ser jag vinster både på min egen arbetsplats (där vi till en början blir tre SAC-anslutna) och även en möjlighet att nå ut till fler frustrerade pedagoger och andra inom skolvärlden.

Vem fan är det som bestämmer här egentligen?

Jag har jobbat i en del olika serviceyrken. Som brevbärare, på skivavdelningen på MediaMarkt, för närvarande som lärare. Det finns alltid en risk, i ett serviceyrke, att man av en (eller möjligtvis annan) anledning gör kunden besviken. Då kan kunden be att få tala med ens chef. Ajdå. Som kund är det förstås bra att ha någon att vända sig till och utkräva ansvar av.

Som medborgare är det visst svårare. Regeringen har gjort mig besviken gång på gång men om jag ber att få tala med deras chef kan de ju alltid hänvisa mig tillbaka till mig själv, trots att jag var tydlig med att jag inte ville anställa dem redan första gången och kanske ännu lite tydligare när det var dags igen. Inte tydlig nog, tydligen.

Okej, nu är jag en global motståndsrörelse (och kallar mig, lite kul millenieskiftesironiskt sådär, för antiglobaliseringsrörelsen) istället. Jag ägnar ett par år runt millenieskiftet med att åka runt i världen och högljutt kräva av företrädarna för alla oss som jag representerar, att få tala med deras chef. De mumlar något om att jag är deras chef och sedan skjuter de mig i huvudet och i magen. När jag ligger och blöder kissar de på mig och kallar mig terrorist.

Sen vaknar jag tio år senare. Ganska arg och less på att skrika halsen blodig efter att få prata med någons chef vänder jag mig istället direkt till självaste chefen. För så olönt som det är att bli arg på en brevbärare som är kraftigt försenad på grund av ett tvåkilos reklamlägg som någon betalt lite extra för att få klassat som samhällsinformation och därmed ska läggas i varenda låda, lika olönt är det att rikta kampen mot de politiska företrädarna som bara är kapitalismens nyttiga idioter.

Jag är den globala motståndsrörelsen och jag har inte längre siktet inställt på att få tala med någons chef. Jag har siktet inställt på att sparka nämnda chef åt helvete och fylla fallskärmen med gamla bestick.