Vi måste prata om Grekland

Det här är så jävla sjukt. EU bidrar till (eller rentav orsakar) samhällskollapsen i Grekland som, precis som vanligt, resulterar i att fascisterna börjar ta över gatorna. EU får samtidigt fredspriset. Var är den dolda kameran? Just det, de behöver inte dölja sina kameror längre. (Ändå bra av Länsstyrelsen att vara tydlig med problematiken kring integriteten. Men små steg är också steg, hit.)

Den svenska regeringen tycker uppenbarligen också att det är viktigare med nedskärningar än med demokrati, i Grekland & i Sverige. För var är uttalandena, de kraftiga fördömelserna av att fascisterna tar lagen i egna händer (eller snarare att snuten med glädje räcker över lagen i fascisternas händer)? Varför handlar den svenska mediebevakningen nästan bara om huruvida Grekland ska gå ur EMU eller inte?

Läs också Arbetaren.

Solidaritet med de grekiska antifascisterna!

Om välgörenhet (inte konserter)

Igår läste jag ut Alexandra Coelho Ahndorils mästerliga roman "Mäster" om August & Johanna Palm. En ofta kolsvart beskrivning av arbetarklassens verklighet i Sverige för 150 år sen.

Ikväll var det välgörenhetskonsert på skolan jag jobbar på. Min inställning till välgörenhet är går i korthet ut på att det är ett jävla dravel. Samma "välmenande" lismande jävla liberaler som August Palm tänker på i citatet ur Mäster (se bilden, jag är nyfiken på var i inlägget den hamnar när jag skriver i telefonen) fortsätter än idag att skänka en passande summa & sen, i ett Sverige där alla ska se sig som medelklass, kräva av arbetare att de ska skänka av sin lön så att samma jävlar som suger ut oss här hemma ska kunna fortsätta göra det, tusen gånger värre, i fattigare länder.

I korthet var det, ja!

Välgörenheten kräver en sedvanlig liberal förnekelse av strukturer & en (självvald?) blindhet inför hur det ekonomiska systemet är uppbyggt.

Svält & fattigdom är direkta resultat av kapitalismen & lösningen är att störta det rådande ekonomiska systemet. Barn förtjänar att, utifrån sina förutsättningar, få möjlighet att diskutera samhället & världen utifrån det perspektivet, betydligt mer än de förtjänar ett disneyfierat "alla barn är lika värda"-jippo.

Åtalad för mord på sig själv

För ett tag sen sköts 34 strejkande gruvarbetare ihjäl av polisen i Sydafrika. Sydvenskan skriver nu att de 270 arbetare som häktats efter strejken åtalas för morden. Det är en intressant idé. Låt oss, i konsekvensens namn, också åtala:

• kvinnor som misshandlas av sina män för misshandel av sig själva för att de provocerar mannen till att slå
• kvinnor som våldtas för våldtäkt av sig själv för att de har korta kjolar
• arbetare som dör i arbetsplats-"olyckor" för mord på sig själva för att de arbetar på ett ställe som bryr sig mer om att tjäna pengar än om säkerhet

Jag vill säga så mycket om Sydafrika & ANC men det räcker väl med att konstatera att liberalernas idé om demokrati förblir en dödsfälla för arbetarklassen.

...och nu blir det generalstrejk.

Från arbetaren.se:

Henrik Boman, på Plåtslageriernas riksförbund, vänder sig även emot att höja och reglera lärlingarnas löner.

– Det går stick i stäv med vår ideologi om individuell lönesättning. Det är viktigt för att kunna premiera kompetens, säger han.

Jag tycker det är en intressant dörr som öppnas här. Om arbetsköparna kan hänvisa till sin "ideologi" i förhandlingarna ska ju naturligtvis arbetarkollektivet kunna göra detsamma, och om vi enas om en ideologi baserad på solidaritet och arbetarmakt går den förstås stick i stäv med profithunger. Vips! alla förhandlingar strandade, generalstrejken var ett faktum, skutan gick på grund och allt tack vare Henrik Boman, på Plåtslageriernas riksförbund. Som det kan gå!

PS:
Undrar om mina maritima metaforer är ett undermedvetet resultat av att jag tänkte på Hamnarbetarförbundet?

Inför strejksäsongen

Det verkar dra ihop sig till strejk för de handelsanställda. Arbetsköparorganisationen Svensk Handel har återupprepat samma bud sen i januari och har nu helt strandat förhandlingarna. Det är jävligt viktig att ha i åtanke inför den eventuellt stundande strejken när diskussionen om fackföreningarnas "samhällsansvar" kommer dyka upp igen.
En fackförenings ansvar ligger hos dess medlemmar, på samma sätt som ett företags ligger hos dess aktieägare. Att dessutom lägga på arbetarna ansvaret för att vi ska kunna shoppa skapar en väldigt skev maktbalans som möjliggör för Svensk Handel att bete sig som jävla svin.
En fackförening som tar sitt ansvar är en fackförening som tar strid för sina medlemmar, inte en fackförening som ser till att vi kan fortsätta shoppa medan företagen suger ut sina anställda.
Så när strejken kommer, rikta din ilska mot Svensk Handel som vägrat förhandla annat än på sandlådenivå och visa solidaritet med de som strejkar för en lön att leva på och villkor att överleva under.

Om Ekonomiska Incitament

För ett gäng år sen skadade jag foten och fick hoppa på kryckor ett par veckor. En kväll under den perioden var jag på rockklubb och dansade så gott det gick på mina kryckor när en välklädd yngre herre kom fram och pekade på mina kryckor. Jag kunde inte höra vad han sa eftersom de spelade musik så där rockklubbshögt men jag förstod att han ville låna dem. Det ville inte jag eftersom jag inte kunde stå på foten utan dem så jag log, skakade artigt på huvudet och fortsatte dansa. Den välklädde herren tog då fram sin plånbok och plockade ut en femtiolapp som han erbjöd mig i utbyte mot att få leka med mina kryckor. Jag skakade på huvudet igen och pekade den här gången pedagogiskt på min fot för att förtydliga att mina kryckor inte var en festlig accessoar utan att jag faktiskt behövde dem. Då fortsatte fanskapet att plocka fram pengar tills han stod där och viftade femhundra spänn i mitt ansikte. Jag fann mig tvungen att luta mig fram och, fortfarande helt artigt, tala om för honom att jag inte gärna kunde stödja benet på några sedlar och vidare att det var ett jävligt vidrigt beteende av honom att förutsätta att det bara är att vifta med lite stålar för att få folk att göra som han vill, samt att han kunde dra åt helvete. Sen skrattade jag åt honom när han gick därifrån.

En stund senare hoppade jag förbi honom på vägen till baren och då sparkade han undan den ena kryckan för mig. Då skrattade jag åt honom igen.

Bara för att jag lever på att sälja min tid på vardagarna betyder inte det att jag är till salu dygnet runt.

Hvad vilja socialdemokraterna?

Jag hinner knappt sticka nosen utanför kloakerna utan att det dyker upp spännande saker att skriva om! Då blir jag alldeles överväldigad och så blir det inget skrivet. Nåväl. Se om du så vill nedanstående text som en metaförklaring till varför jag så sällan skriver.

Herr Klantz verkar ha tappat intresset för sin Per T Ohlsson-kampanj i ljuset av hur djupt infilterade USA/CIA/NED är i "demokratirörelsen". Det förstår jag. Innan dess hade vi en intressant diskussion om hur Per T + andra borgerliga skribenter nu ser hur det åter finns en "fungerande opposition" i och med Stefan Löfvén. Ju mer jag tänker på Juholt och ser hur han pratade och vad han pratade om inser jag att det nog faktiskt i honom fanns mer hopp om en fungerande opposition än det funnits på väldigt länge. (Ja, sen 2006 (eller kanske 2007 om man ska vara väldigt sån) iallafall om man ska vara sån.)
Men, så kunde vi ju inte ha det och i slutet av ett komplext händelseförlopp där Per T och hans vänner spelade åtminstone någon sorts roll fick Juholt avgå. Entré Stefan Löfvén, en sosse som i allt väsentligt delar högerns världsbild och aldrig kan utmana regeringen på ett grundläggande, ideologiskt plan. Så vad Per T menar med en "fungerande opposition" är helt enkelt en som kan debattera meningslösa sakfrågor med regeringen så att illusionen om en hälsosam demokrati upprätthålls. Nu är det ju inte demokrati vi pratar om, snarare dramaturgi.

Om socialdemokratin i Sverige i och med Juholt/Löfven-bytet fattade ett beslut om sin framtid vill jag påstå att den därmed helt har spelat ut sin roll. Att partiet lyckades vara statsbärande under större delen av 1900-talet beror på att politiken som fördes var förankrad i en ideologi baserad på solidaritet och gemenskap. En socialdemokrati baserad på att vara ett lite snällare alternativ till Moderaterna? Lycka till. Som Greven sa igår: "99% av de som röstar på sossarna idag borde egentligen rösta på Vänsterpartiet." Den ideologiska basen är borta och utbytt mot... Tja. Det är ungefär lika tydligt som vad det nu är Centern bygger sin politik på.

Eddy på Flyktlinjer gör ett intressant tankeexperiment om hur representativ demokrati skulle kunna se ut istället.

Klasshat del 2

Kommer ni ihåg vad jag skrev i det här inlägget? Jag påminner för säkerhets skull:

Klasshat, ja. Ett starkt ord. Många reagerar; 'oh, ett så starkt ord!', med förfäran eller med en uppmaning till nykter, känslokall diskurs. En sådan reaktion är i sig uttryck för en borgerlig, konflikträdd världsbild.

Kolla nu in det här klippet från SVT:s nyhetsmorgon imorse, där Aron Modig från KDU är vänlig nog att helt och hållet bekräfta mitt påstående.



Aron Modig, vi sätter oss gärna i ring och håller händerna med dig och dina borgarkompisar så fort ni a) slutar stjäla allt som är vårt och b) ger tillbaka det ni redan stulit. Innan dess får du nog acceptera att vi gör motstånd, även på sätt som inte riktigt passar dig.

Kapitalism, kultur, kaos

Jag var inne på Tankekraft i veckan och beställde lite böcker. Bland annat Kapitalets realism av Mark Fisher som jag läst igenom nu och misstänker att jag kommer få anledning att återkomma till ett antal gånger här nerifrån min kloak.


Samtidigt är jag kvar i fantasyträsket och har snubblat in på Michael Moorcock. Jag tycker han gör spännande grejer med genren, inte minst hur han värjer sig från att låta det handla om godhet och ondska. Istället handlar det om lag och kaos, där lag alltså inte är lika med godhet och inte heller kaos med ondska. För mycket lag ger enligt Moorcock fascism och för mycket kaos skapar en så ständig förändring att inget längre förändras.


Det sista fastnade jag för och hittade en parallell till i Fishers bok. Han citerar Frederic Jameson som angående postmodernismens "tidsliga antinomi" skriver

Den paradox som måste vara vår utgångspunkt är ekvivalensen mellan en aldrig tidigare skådad grad av förändring på alla nivåer av det sociala livet och en aldrig tidigare skådad standardisering av allting - känslor och konsumtionsgods, känslor (sic) och det byggda rummet - som borde vara oförenlig med sådan föränderlighet. ... Vad vi därför börjar känna - och vad som börja träda fram som en djupare och mer fundamental konstitution för postmoderniteten själv, åtminstone i dess tidsliga dimension - är hädanefter att där allting lyder under mode- och mediabildens ständiga förändring, så kan ingenting längre förändras.

Kapitalismen utger sig för att vara lag i två betydelser - både som naturlag och som en upprätthållare av ordning. I själva verket ser det ut som att det är precis tvärtom: kapitalismen gör kaos med vår kultur.

Goodbye is to sweet a word, Lärarförbundet

...so I'll just say fare thee well.

"[R]ektorerna ska lönesättas utifrån hur duktiga de är på att differentiera [lärares löner]" säger skolborgarrådet i Stockholm i en mysig liten "Inpå livet"-artikel i Lärarnas tidning. Det låter som något som en fackförening kanske skulle ta och ifrågasätta lite. Lönespridning är inte i arbetarnas intresse och inget jag är intresserad av att få pläderat för i mitt fackförbunds medlemstidning.

Det där är en av många droppar i en bägare som nu runnit över. Det handlar till viss del om Lärarförbundet i sig, som odlar en bild av lärarrollen som jag har svårt att förena med en arbetsrättslig kamp. Man pratar mer om mindfullness än om praktiska stridsåtgärder i en tid när ens medlemsbas går på knäna. Man har avsagt sig allt inflytande över skolpolitiken och fokuserar bara på högre lön och misslyckas ändå med en löneutveckling värd namnet. Man pratar hellre om läraryrkets status och förväxlar det med en förvirrad legitimationsreform än tar tag i problemen kring exempelvis det ökande administrativa arbetet och de konsekvenser det får för undervisningen. Man låter Björklund pissa på all pedagogisk forskning och glatt styra skolan tillbaka till femtiotalet.

Det är också kopplat till de stora fackförbunden i stort. Många har avsagt sig sin förmåga att strida för sina medlemmar av hänsyn till ett inbillat "samhällsansvar" som arbetsköparna för länge sedan slutat ta (eller snarare aldrig tagit). Så låter man näringslivet och staten, som nu inte ens är i händerna på nyliberala sossar utan ännu värre tjuvar, flytta fram sina positioner och allt fackförbunden kan göra är att följa efter. Enskilda arbetsplatser och lokalavdelningar är bakbundna av att riksförbunden sitter i kapitalets knä.

Så här har snacket gått om facket länge. Många tror att lösningen är att gå ur facket och klara sig själv. Det är förstås ännu dummare. Facklig organisation är oumbärlig i ett kapitalistiskt samhälle. Utan organiserade arbetare kan de göra vad fan de vill med oss.

Så nu går jag med i SAC istället. På kort sikt lär det inte spela någon större roll men i längden ser jag vinster både på min egen arbetsplats (där vi till en början blir tre SAC-anslutna) och även en möjlighet att nå ut till fler frustrerade pedagoger och andra inom skolvärlden.

Vem fan är det som bestämmer här egentligen?

Jag har jobbat i en del olika serviceyrken. Som brevbärare, på skivavdelningen på MediaMarkt, för närvarande som lärare. Det finns alltid en risk, i ett serviceyrke, att man av en (eller möjligtvis annan) anledning gör kunden besviken. Då kan kunden be att få tala med ens chef. Ajdå. Som kund är det förstås bra att ha någon att vända sig till och utkräva ansvar av.

Som medborgare är det visst svårare. Regeringen har gjort mig besviken gång på gång men om jag ber att få tala med deras chef kan de ju alltid hänvisa mig tillbaka till mig själv, trots att jag var tydlig med att jag inte ville anställa dem redan första gången och kanske ännu lite tydligare när det var dags igen. Inte tydlig nog, tydligen.

Okej, nu är jag en global motståndsrörelse (och kallar mig, lite kul millenieskiftesironiskt sådär, för antiglobaliseringsrörelsen) istället. Jag ägnar ett par år runt millenieskiftet med att åka runt i världen och högljutt kräva av företrädarna för alla oss som jag representerar, att få tala med deras chef. De mumlar något om att jag är deras chef och sedan skjuter de mig i huvudet och i magen. När jag ligger och blöder kissar de på mig och kallar mig terrorist.

Sen vaknar jag tio år senare. Ganska arg och less på att skrika halsen blodig efter att få prata med någons chef vänder jag mig istället direkt till självaste chefen. För så olönt som det är att bli arg på en brevbärare som är kraftigt försenad på grund av ett tvåkilos reklamlägg som någon betalt lite extra för att få klassat som samhällsinformation och därmed ska läggas i varenda låda, lika olönt är det att rikta kampen mot de politiska företrädarna som bara är kapitalismens nyttiga idioter.

Jag är den globala motståndsrörelsen och jag har inte längre siktet inställt på att få tala med någons chef. Jag har siktet inställt på att sparka nämnda chef åt helvete och fylla fallskärmen med gamla bestick.

Nästa aktiva val är att inte svara när det ringer.

Jag pratade precis i telefon! Tänk er följande:

(En mobiltelefon ringer)

Lasse Råtta: Ja, det är Lasse.

Person i Andra Änden: Hej det är från ett sånt där Placera din pension-ställe. Har du gjort ett aktivt val gällande din pension?

Lasse: Ja, jag har gjort ett aktivt val att inte välja.

Personen: Eh, ok...  (Personen letar efter ord.) Är det...

Lasse: ...för att jag tycker att hela systemet är sjukt, ja. Jag har valt att inte välja och tänker fortsätta med det.

Personen (börjar låta lite sur): Mm. Då vet du att du ligger i sjunde AP-fonden och att det har gått väldigt dåligt för den, ner 24 procent...

Lasse: ...ja, men hur tänker du dig att min placering av mina pensionspengar kommer att hindra kollapsen av det kapitalistiska systemet?

Personen: Ja, alltså...

Lasse: ...det är kanske lika bra att jag bara säger rent ut att jag inte är intresserad.

Personen (riktigt sur nu): Jahaja, då får jag väl önska dig lycka till med det.

Lasse: Tack så mycket! Hej då!

Men även sjunde AP-fonden är ju just det - en fond. Det är ju fan att det ska vara så jävla svårt att slippa ha med aktier att göra.

Klasshat

Imorgon börjar klasshat-månaden men eftersom klasskriget redan pågår för fullt är det nog ingen som blir övermåttan upprörd om jag tjuvstartar redan idag.

Klasshat, ja. Ett starkt ord. Många reagerar; 'oh, ett så starkt ord!', med förfäran eller med en uppmaning till nykter, känslokall diskurs. En sådan reaktion är i sig uttryck för en borgerlig, konflikträdd världsbild.

Klasshat är inte ett hat riktat i första hand mot personer från en annan samhällsklass. En sådan syn är i sig ett uttryck för en borgerlig, idealistisk och individcentrerad världsbild. Ett sådant klasshat blir oundvikligt fragmenterat, fraktaliserat och fruktlöst.

Klasshat riktas mot den rådande klassen i sig. Den som är diskursiv regim, den som bestämmer vad som är kultur och vad som är kriminellt, den som gör sig själv till uttolkare av historia och nutid. Idag är det borgarklassen, framvuxen ur det gamla köpmansståndet, som låter sin profithunger fungera som ledstjärna alldeles oavsett om du är profitör eller löneslav. Det är ingen självklarhet, det är ideologi. Att vilja ha mer pengar i den egna plånboken till förmån för den gemensamma är inget vi måste välja och definitivt inget som de flesta av oss borde välja.

Klasshat riktas mot den borgerliga, nyliberala ideologin som gör sig själv till norm och sedan utropar ideologiernas död. Ett sådant klasshat blir fokuserat, framåtskridande och framförallt förödande. För dem.

...om varför jag irriterar mig på att det kallas 3D-bio.

Ja, varför irriterar jag mig på att det kallas "3D-bio"? Jo, 3D-bio är naturligtvis inte 3D eftersom tre dimensioner är mer än en känsla av djup. Jag vill snarare påstå att det är förmågan att förflytta sig fritt i rummet, att välja nya perspektiv att betrakta ifrån. Istället blir vi på bio serverade ett enda perspektiv med ett simulerat djup. Duken har ju fortfarande bara en höjd och en bredd och det är vi själva som ska stå för djupet.

Dominoes

"...revolution cannot be measured in minutes and metres, but needs to be assessed with reference to the long, slow transformation of consciousness that it sparked."
-- Sherryl Vint, Species and species-being (Red planets, 2009)

Vi kanske vill störta ett annat system men i grunden är det själva strävan vi bär med oss; vi är en del av en kedja, vårt samhälle är en dominobricka bland miljoner men vi faller vi också och med oss faller nästa.

Published with Blogger-droid v1.7.0

Om att inte syssla med politik

Formel 1-bossen vill nu köra sin tävling i Bahrain. Den sköts upp tidigare i år på grund av att folket protesterade mot regimen men sedan all utländsk media blivit utkastad har andra revolter tagit över i rapporteringen och nu ska alltså de små bilarna köra runt runt jättefort. F1-bossen säger att det inte är hans "business" att syssla med politik. Som om det inte är lika mycket politik att köra loppet och därigenom stödja den blodiga regimen som det skulle vara att ställa in loppet! Politik är inte bara att vilja krossa ett vidrigt system. Det är lika mycket politik att upprätthålla det.

Published with Blogger-droid v1.6.9

Roll credits

Skurken är död. Filmen är slut. Det stora narrativet om Kriget mot terrorismen har nått sin upplösning. Antagonisten är ju dumpad i havet, vad skulle kunna hända nu? Inte kan han väl... Återuppväckas av en tonåring med övernaturliga krafter?

Hallå. Det här är inte den storslagna slutscenen i en Hollywoodfilm där hjälten blir hyllad vid återkomsten. Blodtörst och hämndlystnad är blodtörst och hämndlystnad även när det är västerlänningar som står för den och oavsett hur många tidningar och tv-program som kallar det för "rättvisa".

Herr Klantz skriver också.

Egouts nouvelles

Jag har för tillfället flytt Malmös trånga kloaker för Paris lite rymligare katakomber, tillsammans med min edsvurna Doris Stålblod.

När vi ändå är här tänkte jag försöka plocka upp lite franska. Jag gillar att liksom sjunka ner i ett språk och med Doris vid min sida som har liknande intressen går det lite framåt. Jag verkar ha lite problem att gå över från spanskan jag plockade upp när jag var där, svarar gärna sí istället för oui och sånt.

Jag återkommer med lite bilder från Pérè Lachaise när vi varit där. Bourdieu, Guattari, Morrison och Piaf. Wilde och Trujillo.

Stora narrativ, gigantiska narrativ!

Jag har börjat kolla runt på Project Gutenberg efter klassiker jag missat och fastnade häromdagen för H. G. Wells The Time Machine från 1898. Helt kort: en snubbe uppfinner en tidsmaskin och åker framåt i tiden till år 802 701. Väl där försöker han förstå vad han ser med sina 1800-talsögon. Jag har försökt klippa ner citatet till hanterbar längd men det är fortfarande ganska långt och jag känner inte att jag vill ta bort mer. Skumma det om du vill så sammanfattar jag efteråt.

'It seemed to me that I had happened upon humanity upon the wane. The ruddy sunset set me thinking of the sunset of mankind. For the first time I began to realize an odd consequence of the social effort in which we are at present engaged. And yet, come to think, it is a logical consequence enough. Strength is the outcome of need; security sets a premium on feebleness. The work of ameliorating the conditions of life—the true civilizing process that makes life more and more secure—had gone steadily on to a climax. One triumph of a united humanity over Nature had followed another. Things that are now mere dreams had become projects deliberately put in hand and carried forward. And the harvest was what I saw!

'After all, the sanitation and the agriculture of to-day are still in the rudimentary stage. The science of our time has attacked but a little department of the field of human disease, but even so, it spreads its operations very steadily and persistently. Our agriculture and horticulture destroy a weed just here and there and cultivate perhaps a score or so of wholesome plants, leaving the greater number to fight out a balance as they can. We improve our favourite plants and animals—and how few they are—gradually by selective breeding; now a new and better peach, now a seedless grape, now a sweeter and larger flower, now a more convenient breed of cattle. We improve them gradually, because our ideals are vague and tentative, and our knowledge is very limited; because Nature, too, is shy and slow in our clumsy hands. Some day all this will be better organized, and still better. That is the drift of the current in spite of the eddies. The whole world will be intelligent, educated, and co-operating; things will move faster and faster towards the subjugation of Nature. In the end, wisely and carefully we shall readjust the balance of animal and vegetable life to suit our human needs. 

[...]

'Social triumphs, too, had been effected. I saw mankind housed in splendid shelters, gloriously clothed, and as yet I had found them engaged in no toil. There were no signs of struggle, neither social nor economical struggle. The shop, the advertisement, traffic, all that commerce which constitutes the body of our world, was gone. It was natural on that golden evening that I should jump at the idea of a social paradise. The difficulty of increasing population had been met, I guessed, and population had ceased to increase.

[...] 

 'Under the new conditions of perfect comfort and security, that restless energy, that with us is strength, would become weakness. [...] For such a life, what we should call the weak are as well equipped as the strong, are indeed no longer weak. Better equipped indeed they are, for the strong would be fretted by an energy for which there was no outlet. No doubt the exquisite beauty of the buildings I saw was the outcome of the last surgings of the now purposeless energy of mankind before it settled down into perfect harmony with the conditions under which it lived—the flourish of that triumph which began the last great peace. This has ever been the fate of energy in security; it takes to art and to eroticism, and then come languor and decay.

[...]

'As I stood there in the gathering dark I thought that in this simple explanation I had mastered the problem of the world—mastered the whole secret of these delicious people. Possibly the checks they had devised for the increase of population had succeeded too well, and their numbers had rather diminished than kept stationary. That would account for the abandoned ruins. Very simple was my explanation, and plausible enough—as most wrong theories are!

Puh! "Varför citerar han inte hela boken när han ändå håller på?" undrar du. Men den är ju såklart ännu längre.
Vad Wells karaktär (i boken kallas han, rätt och slätt, för "the Time Traveller") gör är ju att bygga på det stora narrativ om mänsklighetens utveckling och triumf över naturen som börjat växa sig starkt under artonhundratalet. Utifrån det skapar han ett rent gigantiskt narrativ som spänner sig över 800 000 år! Det är så här de stora narrativen fungerar. De skapar karaktärer, som i det här fallet en hjälte (i det här fallet mänskligheten) och en skurk (naturen, men också de sociala klyftor som Wells sett öka lavinartat under sin livstid). Karaktärerna förses med vissa egenskaper och utvecklingsmöjligheter. Samtidigt stängs dörren för andra, alternativa vägar. I fiktionens värld är det en sak men samma tendens är tydlig i vår förståelse av såväl vår historia som vår nutid.

1800-talsvisdom #2

"[...]the strength of a man and the softness of a woman, the institution of the family, and the differentiation of occupations are mere militant necessities of an age of physical force; where population is balanced and abundant, much childbearing becomes an evil rather than a blessing to the State; where comes but rarely and off-spring are secure, there is less necessity - indeed there is no necessity - for an efficient family, and the specialization of the sexes with reference to their children's needs disappear."

-- H. G. Wells, The Time Machine (1898)